Ibland tar man saker förgivet. Att det alltid ska finnas där, vad som än händer. Man märker inte att man kanske behandlar någon illa, eller inte visar respekt. Man blir som blind. Och i värsta fall inser man inte saker och ting förren det är för sent och helt enkelt borta. Och vad kan man då göra? Ibland kanske man har tur att det går att reparera. Ibland kanske det är försent, det kanske är borta och kan aldrig mera komma tillbax. Då står man där. Och ångrar sig.
Ta aldrig varandra för givet. Man vet aldrig vad som kan hända imorgon.

Tack för att du gav mig en tanke ställare. Du sa att du tagit mig förgivet och inte visat mig respekt.
Va? Det är ju klart att jag finns här för dig, tänkte jag. Alltid.
Visst du har dina brister och fel, men det har jag med. Men jag har nog aldrig sett det på det sättet du sa det idag....

Jag vet att det är snurrigt. Men det är så jag känner mig just nu. Hände just en till grejj som fick mig att inse hur viktigt det faktiskt är...
Ibland är det ödet.
<3

Yassou kardiamo! Ti kanis? Kala esi?
Pos pas? Sagapo poli.
kalispera.

Would you hold me in your arms and keep me out from harm??